Modern fäktsport omfattar tre discipliner:

Värja – Stötvapen
Florett – Stötvapen
Sabel – Stöt- och huggvapen

Värja

Längd: 110 cm
Vikt: Högst 780 gram
Träffområde: Hela kroppen
Värjan är det tyngsta vapnet men dess regler är de lättaste: värjfäktning sker enligt duellens princip, det gäller att träffa först.
Värjklingan är trekantig och lite styvare än den på floretten och sabeln. Värjans parerskål är också större eftersom värjans primära målyta är hand och arm.
I princip två olika handtag används; den traditionella kaveln, även kallat franskt grepp, som är ett rakt handtag, och det betydligt nyare ergonomiska handtaget, även kallat pistolgrepp. Pistolgreppet är det som idag används mest även om kaveln har kommit tillbaka en del. De olika greppen ger en något olika typ av fäktning beroende på olika för- och nackdelar.

Florett

Längd: 110 cm
Vikt: Högst 500 gram
Träffområde: Bål och rygg
Floretten uppfanns i mitten på 1600-talet som ett träningsvapen för värjan. Det är ett mycket lätt och smidigt stötvapen med fyrkantig klinga. Floretten är ett konventionellt stötvapen vilket innebär att det är underkastat vissa stridsregler. Den primära regeln är att ett angrepp måste pareras innan man har rätt till svarsstöt, vilken motståndaren i sin tur måste parera och så vidare.

Sabel

Längd: 105 cm
Vikt: Högst 500 gram
Träffområde: Hela överkroppen ovanför midjan utom händerna
Sabeln är ett hugg- och stötvapen med plattare klinga än värjan. Man får hugga med hela klingans framsida men endast med 1/3 av dess baksida. Sabeln är ett mycket lätt och smäckert vapen som har väldigt lite gemensamt med medeltidens tunga dräktsablar eller den sabel som svenska poliser bar. Reglerna för sabelfäktningens poängsättning vid dubbelträff är detsamma som för florett. Sabelfäktare bär en elväst utanpå fäktjackan som täcker träffområdet. Då masken även är träffområde, förbinds masken med en elsladd till elvästen

A6 Fäktning brukar i dagsläget endast värja.